Solen är äntligen här!

Nu kan man väl hoppas att solen stannar och våren är på väg. Är just nu väldigt väderpåverkad. Blir ju piggare och gladare, som alla andra kan jag förstå. Men när det är mulet och mörkt tycker jag det är extra jobbigt, nu när man går hemma och är sjukskriven. Ska snart åter till Lund för ny kontroll, hoppas det blir den sista. De sista dagarna har jag känt mig bättre. Får inga frossbrytningar eller förkylningskänsla lika ofta. Fortfarande kan det lukta lite från näsan. Det verkar gå åt rätt håll men långsamt. Undrar vad läkaren har att säga nästa gång vi träffar honom. Nu vill jag inte ha några fler bakslag. Nu vill jag att allt ska gå på räls. Inga fler söndriga bilar tack, inga sjuka barn, make och föräldrar, att ekonomin blir bättre och gärna en vinst på lotto tack samt snart få börja jobba igen. Skämt och sidor, jag är bara glad över att vi få vara friska och ha mat på bordet och tak över huvudet och att solen få lysa ;) . Idag har vår äldsta dotter fått tandställning på övre tandraden. Hon tycker det är jobbigt. Det spänner och skaver och kommer så göra i 3-4 dagar enligt tandläkaren. Om 6 veckor blir det även på nedre tandraden. Tycker synd om henne, men vet att det kommer bli bra i slutet.

Åter en resa till Lund samt sportlovs- och födelsedagsfirande!

Veckan började med att jag och mina döttrar åkte till deras mormor och morfar. Vi hade sportlovsmys och sov över där i 2 nätter. Första kvällen åt vi gott och tog det lugnt framför tv:n efter att flickorna legat i bubbelbad. Dagen efter gick vi på bio och såg "Sune i Grekland". Den var rätt rolig samtidigt pinsam. Efteråt gick vi en kort stund på stan. På Kappahl blev jag helt plötsligt svimfärdig och mådde illa samt att pulsen ökade. Antar att detta var en typ av panikångestattack. Reagerade nog på både lysrören i taket och discomusiken. Verkar få det lätt i butiker av någon anledning. Verkar som hjärnan reagerar starkt på yttre påverkan just nu och har svårt att ta in för mycket intryck. Var helt färdig efter detta. Väl hemma hos mamma och pappa blev vi ompysslade. Dagen efter skulle vår äldsta dotter till tandläkaren för att dra ut 2 kindtänder. Hon ska få sin tandställning nästa vecka. Så duktig hon är, klagar knappt. Igår var det till att åter ta sig till Lund för nytt återbesök till min läkare, för att suga ut sista packningen i näsan. Han fick ut allt detta men fortfarande finns det en del sårskorpor kvar. Odlingen från förra veckan visade på stafylokocker som läkaren och jag misstänkte. Jag har fortfarande infektion kvar i näsan, men jag hade ändå svarat bra på bytet av antibiotika. Infektionen har gett sig lite. Läkaren funderade på att kontakta infektionsläkaren för att ändra rutinerna för antibiotika efter operation, eftersom han nu sett denna infektion på fler som gjort samma ingrepp. Har tidigare haft bioclavid men äter nu heracillin. Har nu ätit antibiotika i 4 veckor och ska fortsätta ett tag till tills infektionen gett sig. Läkaren är annars rädd att det ska ta fäste i cellulosan, som de förstärkt hjärnhinnan med. Han vill ha mig fortsatt sjukskriven i 3-4 veckor till för att minska risken för att hinnan spricker. Den är så pass skör nu sa han, på grund av infektionen. Skulle denna spricka får man börja om igen och gå in och operera, men inte lika omfattande operation dock. Var helt färdig efter den senaste behandlingen. Hade fruktansvärt ont i huvudet efter, som inte ville släppa på hela kvällen. Gick och lade mig nästan direkt när vi kom hem. Somnade vid 20.30. Vaknade till igen vid midnatt. Huvudvärken hade fortfarande inte släppt. Den satt inte i pannan utan där tumören suttit och där läkaren nu varit och sugit rent. Blev lite orolig. Tog smärtstillande ingen och somnade efter ett tag om. På morgonen idag kändes det som jag hade en hang-over. Men det var bara att ta sig upp för att fira vår äldsta dotters 12-årsdag. Hon blev glad för sina presenter. Hon har även blivit firad av sina bästisar. Nu ikväll blir det hon som bestämmer maten. Vad tiden går snabbt. Alldeles för snabbt ibland.

Uppvaktning och Bakslag

Har ännu en gång varit nere i Lund för att försöka ta bort resterande packning i näsan. Det har blivit att vi åkt ner en gång i veckan och nu blir det åter en gång till. Träffade en av de som legat inne samtidigt som mig och som också skulle på återbesök, för att ta väck sin packning. Han berättade att han känt sig sjuk och ruggig i kroppen precis som jag och att även hans kondition är försämrad. Skönt att höra att det är fler än jag som känt så. När vi väl kom in till läkaren, som var 2 timmar försenad (detta på en vanlig mottagning), berättade jag hur jag mådde och att jag kände en sån odör från näsan. Han sög rent i näsan och fick ut 3/4 av packningen och mycket annan skit. Han misstänkte att jag fått Stafylokocker i näsan. Informerade mig att detta kan vara vanligt förekommande vid sådana operationer eftersom det sitter mycket packning och sårvätska och att det som tur bara var på ena sidan. Inte konstigt att jag känt mig kass. Han bytte även antibiotika och skrev ut panodil, som jag konstant knaprar var 6:e timme för att orka. Nu hoppas jag att jag ska börja känna mig bättre. Min man har ju inte riktigt trott på mig och sagt att jag känner efter lite för mycket. Men min magkänsla var rätt, att allt inte stod rätt till. Men förstår honom också. Här hemma har ju varit rena sjukstugan. Troligtvis blir min sjukskrivning förlängd i några veckor, eftersom detta tillstött och att jag fortfarande känner mig så ofantligt trött och trögtänkt samt att jag inte får lyfta tungt, böja mig för långt fram m.m. Ska ju ner till Lund minst en gång till. Denna väg är sååååå tråkig nu. Vi var även upp till avd 26 för att överlämna en liten present till personal och läkare för deras goda och professionella omhändertagandet under min sjukhusvistelse. Det var lite deja vu när man kom upp till avdelningen. Det blir långa dagar då man åker ner dit och hem. Direkt efter åkte vi hem, hämtade barn och lagade mat. Jag var helt slut till kvällen. Underbart att man får lite uppmuntran ibland. Min man hade på alla hjärtans dag, gått och köpt rosor till mig. Blev glad! Och jag hade inte köpt eller gjort något till honom. Men det är inte försent. Tycker ibland att det är för överreklamerat med alla hjärtans dag. Att visa uppskattning kan man göra vilken dag som helst. Det är de små sakerna man gör för varann i vardagen som kan bli lika uppskattat. Har nu köpt in lite material för att äntligen börja måla tavlor igen. Ska bara hitta mitt staffli på vinden. Detta få göras när jag känner mig lite bättre och orkar, i min takt. Kram på er och trevlig helg!

Upplevelsen och tiden efter operationen!

Nu äntligen har jag ork att skriva. Nu är det jobbiga över och jag blickar nu framåt. Allt kan bara bli bättre :) Känner redan att detta kommer bli mitt längsta inlägg. Vill bara sammanfatta hur JAG upplevde tiden efter operationen. Operationen tog mer än 10 timmar. Läkarna har fått väck hela den godartade tumören samt att de gjort en rekonstruktion på inre näsbenet. Detta för att näsbenet var såå sned att de inte annars kunde operera via näsan. Har ett svagt minne då jag kördes till operation, men desto mer minne direkt efter operation. Kom så väl ihåg då operationpersonalen sa: -Nu är operationen över, nu ska vi föra över dig till din säng. Kom även ihåg hur de körde mig till NIVA (intensiven). Jag frös så fruktansvärt mycket, att jag skakade. Ena armen hade jag fruktansvärt ont i, eftersom den legat i samma läge i 10 timmar. Hade ingen smärta för övrigt. Det enda som var jobbigt var andningen eftersom jag hade tamponader och skenor fastsydda i näsan (värre än en kraftig förkylning ska jag säg). Läkarna hade även tagit fett från magen under naveln för att täta mellan näsan och hjärnhinnan. Mina slemhinnor i munnen var ju så torra och påverkade efter att ha varit intuberad så länge samt att jag nu endast kunde andas via munnen. Jag var vaken från det att de väckte mig från narkosen....sov knappt något därefter från det att jag kom till NIVA, än väldigt korta stunder. De kopplade upp mig till EKG, saturation, kateter (som de tack och lov hade satt efter sövning), speciella tryckmanchetter på benen för att minska risken för proppar samt syrgas. Prata om att jag kände mig fastspänd och samtidigt som syrgasen torkade ut mina redan så torra slemhinnor. Fick ju bara skölja munnen, inte dricka. Fick panikångestattack pga att jag kände att jag inte kunde andas som vanligt via näsan och för att munnen var så torr samt alla dessa sladdar jag var uppkopplade till. Hade en vilopuls på 140. Höll på att dra ut sladdarna. Ville bara därifrån. Personalen kunde ju inte ge något lugnande eftersom jag var tvungen att ha en viss vakenhetsgrad. De gick och lyste med ficklampa på mina pupiller varje kvart de första timmarna. Kom även ihåg min underbara läkare som kom upp till NIVA, strax efter operation för att se hur jag mådde. Han sa att han aldrig sett så vaken person efter så lång operation. Tackar för det, jag hade panik!!. Han lovade att kontakta min man för att berätta att operationen gått bra. Här låg man då, vaknade minst varje kvart, fick piggelinglass att suga på. Åt nog 3 stycken på kort tid och vatten tills att jag blev tillsagd att jag inte fick mer, men lika torr i munnen var jag. Detta var den värsta upplevelsen just efter operationen. På morgonen vid kl 9 dagen därpå, åkte jag ner till min avdelning. Nu skulle jag ligga tills sängs i planläge i 3 dygn, på en 4-sal. Sköterskorna upptäckte snabbt att jag inte mådde så bra av detta, eftersom jag var så ljudkänslig och mådde så illa. Hade bl.a en liten söt dam liggandes jämte mig, som var dement och ropade på personalen hela tiden. Jag fick till slut ett eget rum på en 2-sal. Enligt mina upplevelser borde det max finnas 2-salar och enkelsalar på en sådan avdelning, men allt handlar ju om pengar. Det var tufft att ligga plant i 3 dygn. Hade ont i hela kroppen. Då kan jag tänka mig hur gamla och riktigt sjuka kan känna sig jämfört med mig som är frisk för övrigt. På tredje dagen fick jag komma upp. Hade tappat all min kondition på bara dessa dagar. Fick gå med rullator till en början, pga att jag kände mig så svag. Helt otroligt att man tappar all kondition så snabbt trots att jag tränat rätt intensivt innan för att bygga upp konditionen och styrkan. Matlusten var ju också därefter men inte konstigt, sjukhusmaten är ju inget att hurra för. Det blev ju inte bättre av att jag inte kände smak. Inte ens choklad lockade. Min kusin kom på besök ett par dagar efter operation. Hon var där endast 20 minuter, eftersom jag inte orkade mer. Familjen kom ner på helgen. Min kusin och hennes familj lånade ut sitt hus till min man och barn under helgen eftersom de inte var hemma. Underbart att de slapp åka fram och tillbaka till Lund varje dag, utan nu blev det bara ett par mil för dem att köra. Som tur var, hade jag piggnat till lite under helgen. En av dagarna fick jag följa med familjen ner till restaurangen och pressbyrån, med order att jag satt i en rullstol. Så underbart att se lite människor. På måndagen, veckan efter var det så dags att ta en del av skenorna i näsan förutom packningen, som skulle sitta kvar en vecka till. Hade förhoppning att därefter kunna få följa med hem, eftersom familjen skulle tillbaka hem de 15 milen. Allt gick bra och jag läckte ingen hjärnvätska. Men av säkerhetsskäl ville läkaren hålla mig kvar en dag till. Blev sååå ledsen, ville ju följa med hem. Självklart förstod jag ju varför de ville hålla mig kvar till dagen efter. Men man var och är ju så känslig. Känslorna går ju fortfarande i berg och dalbana. Dagen därpå bestämde jag att jag tar sjuktransport hem med taxi, istället för att familjen åter skulle komma ner och hämta mig. Resan gick bra. Under hela sjukhusvistelsen har personalen och mina läkare på avd 26, varit helt underbara. Min närmsta läkare har kollat till mig 2 gånger om dagen, en gång på ronden och en gång innan han skulle hem. Vilken läkare gör det annars!! Bemötandet och det genuina intresset för hur jag mått under vistelsen på sjukhuset, bidrar säkert med att mitt tillfrisknande går snabbare. Jag har nu lämnat operationen och eftervården bakom mig, men har delvis ändrat min syn på livet och värdesätter andra små ting i tillvaron. En del av den gamla Ewa har jag lämnat på operationsbordet, men envisheten har jag kvar, tyvärr säger min man med lite skämt och ironi. Nu har det gått lite mer än 3 veckor sedan jag opererades och allt går sakta framåt. Fredagen samma vecka tänkte jag att jag skulle ta en promenad och möta upp döttrarna i skolan. Det är bara ett par hundra meter. Men det var en pärs jag inte räknat med. Var helt slut när jag kom fram, konditionen var lika med noll. Vilken idiot, att tro att man är som vanligt. Fick en utskällning av äldsta dottern. Hon talade om att jag var jätteblek. Fick skjuts tillbaka hem av hennes lärare. Därefter har jag tagit små korta promenader med min äldsta dotter som stöd. Fortfarande kan jag bli akut trött, bara efter korta stunder med lite hushållsarbete. Viktigt att jag lyssnar på min kropp, vilket är ibland lättare sagt än gjort. Biverkning efter en sådan stor operation är hjärntrötthet som kan enligt läkarna sitta i en lång tid efter. Att jag genomgått en så stor operation, syns inte utåt sätt eftersom de gått via näsan. För att känna mig lite piggare, lägger jag make-up vissa dagar. Mitt alterego! Nu är det mycket vila som gäller och ta dagen som den kommer. Har god hjälp av min älskade man,barn och föräldrar.