Upplevelsen och tiden efter operationen!

Nu äntligen har jag ork att skriva. Nu är det jobbiga över och jag blickar nu framåt. Allt kan bara bli bättre :) Känner redan att detta kommer bli mitt längsta inlägg. Vill bara sammanfatta hur JAG upplevde tiden efter operationen. Operationen tog mer än 10 timmar. Läkarna har fått väck hela den godartade tumören samt att de gjort en rekonstruktion på inre näsbenet. Detta för att näsbenet var såå sned att de inte annars kunde operera via näsan. Har ett svagt minne då jag kördes till operation, men desto mer minne direkt efter operation. Kom så väl ihåg då operationpersonalen sa: -Nu är operationen över, nu ska vi föra över dig till din säng. Kom även ihåg hur de körde mig till NIVA (intensiven). Jag frös så fruktansvärt mycket, att jag skakade. Ena armen hade jag fruktansvärt ont i, eftersom den legat i samma läge i 10 timmar. Hade ingen smärta för övrigt. Det enda som var jobbigt var andningen eftersom jag hade tamponader och skenor fastsydda i näsan (värre än en kraftig förkylning ska jag säg). Läkarna hade även tagit fett från magen under naveln för att täta mellan näsan och hjärnhinnan. Mina slemhinnor i munnen var ju så torra och påverkade efter att ha varit intuberad så länge samt att jag nu endast kunde andas via munnen. Jag var vaken från det att de väckte mig från narkosen....sov knappt något därefter från det att jag kom till NIVA, än väldigt korta stunder. De kopplade upp mig till EKG, saturation, kateter (som de tack och lov hade satt efter sövning), speciella tryckmanchetter på benen för att minska risken för proppar samt syrgas. Prata om att jag kände mig fastspänd och samtidigt som syrgasen torkade ut mina redan så torra slemhinnor. Fick ju bara skölja munnen, inte dricka. Fick panikångestattack pga att jag kände att jag inte kunde andas som vanligt via näsan och för att munnen var så torr samt alla dessa sladdar jag var uppkopplade till. Hade en vilopuls på 140. Höll på att dra ut sladdarna. Ville bara därifrån. Personalen kunde ju inte ge något lugnande eftersom jag var tvungen att ha en viss vakenhetsgrad. De gick och lyste med ficklampa på mina pupiller varje kvart de första timmarna. Kom även ihåg min underbara läkare som kom upp till NIVA, strax efter operation för att se hur jag mådde. Han sa att han aldrig sett så vaken person efter så lång operation. Tackar för det, jag hade panik!!. Han lovade att kontakta min man för att berätta att operationen gått bra. Här låg man då, vaknade minst varje kvart, fick piggelinglass att suga på. Åt nog 3 stycken på kort tid och vatten tills att jag blev tillsagd att jag inte fick mer, men lika torr i munnen var jag. Detta var den värsta upplevelsen just efter operationen. På morgonen vid kl 9 dagen därpå, åkte jag ner till min avdelning. Nu skulle jag ligga tills sängs i planläge i 3 dygn, på en 4-sal. Sköterskorna upptäckte snabbt att jag inte mådde så bra av detta, eftersom jag var så ljudkänslig och mådde så illa. Hade bl.a en liten söt dam liggandes jämte mig, som var dement och ropade på personalen hela tiden. Jag fick till slut ett eget rum på en 2-sal. Enligt mina upplevelser borde det max finnas 2-salar och enkelsalar på en sådan avdelning, men allt handlar ju om pengar. Det var tufft att ligga plant i 3 dygn. Hade ont i hela kroppen. Då kan jag tänka mig hur gamla och riktigt sjuka kan känna sig jämfört med mig som är frisk för övrigt. På tredje dagen fick jag komma upp. Hade tappat all min kondition på bara dessa dagar. Fick gå med rullator till en början, pga att jag kände mig så svag. Helt otroligt att man tappar all kondition så snabbt trots att jag tränat rätt intensivt innan för att bygga upp konditionen och styrkan. Matlusten var ju också därefter men inte konstigt, sjukhusmaten är ju inget att hurra för. Det blev ju inte bättre av att jag inte kände smak. Inte ens choklad lockade. Min kusin kom på besök ett par dagar efter operation. Hon var där endast 20 minuter, eftersom jag inte orkade mer. Familjen kom ner på helgen. Min kusin och hennes familj lånade ut sitt hus till min man och barn under helgen eftersom de inte var hemma. Underbart att de slapp åka fram och tillbaka till Lund varje dag, utan nu blev det bara ett par mil för dem att köra. Som tur var, hade jag piggnat till lite under helgen. En av dagarna fick jag följa med familjen ner till restaurangen och pressbyrån, med order att jag satt i en rullstol. Så underbart att se lite människor. På måndagen, veckan efter var det så dags att ta en del av skenorna i näsan förutom packningen, som skulle sitta kvar en vecka till. Hade förhoppning att därefter kunna få följa med hem, eftersom familjen skulle tillbaka hem de 15 milen. Allt gick bra och jag läckte ingen hjärnvätska. Men av säkerhetsskäl ville läkaren hålla mig kvar en dag till. Blev sååå ledsen, ville ju följa med hem. Självklart förstod jag ju varför de ville hålla mig kvar till dagen efter. Men man var och är ju så känslig. Känslorna går ju fortfarande i berg och dalbana. Dagen därpå bestämde jag att jag tar sjuktransport hem med taxi, istället för att familjen åter skulle komma ner och hämta mig. Resan gick bra. Under hela sjukhusvistelsen har personalen och mina läkare på avd 26, varit helt underbara. Min närmsta läkare har kollat till mig 2 gånger om dagen, en gång på ronden och en gång innan han skulle hem. Vilken läkare gör det annars!! Bemötandet och det genuina intresset för hur jag mått under vistelsen på sjukhuset, bidrar säkert med att mitt tillfrisknande går snabbare. Jag har nu lämnat operationen och eftervården bakom mig, men har delvis ändrat min syn på livet och värdesätter andra små ting i tillvaron. En del av den gamla Ewa har jag lämnat på operationsbordet, men envisheten har jag kvar, tyvärr säger min man med lite skämt och ironi. Nu har det gått lite mer än 3 veckor sedan jag opererades och allt går sakta framåt. Fredagen samma vecka tänkte jag att jag skulle ta en promenad och möta upp döttrarna i skolan. Det är bara ett par hundra meter. Men det var en pärs jag inte räknat med. Var helt slut när jag kom fram, konditionen var lika med noll. Vilken idiot, att tro att man är som vanligt. Fick en utskällning av äldsta dottern. Hon talade om att jag var jätteblek. Fick skjuts tillbaka hem av hennes lärare. Därefter har jag tagit små korta promenader med min äldsta dotter som stöd. Fortfarande kan jag bli akut trött, bara efter korta stunder med lite hushållsarbete. Viktigt att jag lyssnar på min kropp, vilket är ibland lättare sagt än gjort. Biverkning efter en sådan stor operation är hjärntrötthet som kan enligt läkarna sitta i en lång tid efter. Att jag genomgått en så stor operation, syns inte utåt sätt eftersom de gått via näsan. För att känna mig lite piggare, lägger jag make-up vissa dagar. Mitt alterego! Nu är det mycket vila som gäller och ta dagen som den kommer. Har god hjälp av min älskade man,barn och föräldrar.