Att leva med en godartad hjärntumör!

Det var för 10 år sedan som jag första gången fick veta att jag hade en godartad hjärntumör. Detta hittades som ett bifynd i samband med en röntgenundersökning...för en annan åkomma. Jag drabbades av yrsel flera gånger under en tid på 2,5 år. Yrseln hade inte med tumören att göra. Därefter gick jag på kontinuerliga synundersökningar och MR röngten, för att kontrollera hur den växte. Dessa tumörer växer långsamt. Min tumör sitter vid synnervskorsningen. Jag har fortfarande inga symtom. Men den sista tiden har den fördubblats i storlek. Och för 1,5 vecka sedan var jag nere i Lund för första gången för en "rutinkontroll", trodde jag. Jag har trott, att så länge som den inte ger symtom, gör man inget. Samtidigt har jag fått information, att den här sortens tumör kan man leva med i många år utan att man behöver göra nåt och ibland behöver man inte göra någonting. Men i samband med läkarbesöket, informerade läkaren mig, att det var bättre att operera bort den. Jag blev så chockad...var inte alls förberedd på detta..eller kanske rättare sagt hade jag helt avskärmat mig. Undrade om det fanns andra alternativ. Han sa att man kunde punktstråla, men det var ingen garanti för att den inte skulle börja växa igen. Jag ville bara hem efter detta besked, fundera på saken. Min man tyckte självklart att jag skulle operera mig och undrade varför jag tvekade. " Men det är ju i mitt huvud de ska karva i". Helgen var som en dimma och jag ömsom grät och ömsom apatisk. Men nu har jag fått lite distans till det hela och valt att opereras. Läkaren hade inte gett detta som första alternativ om det fanns så stora risker med det. Visst finns det risker, men det gör det med alla operationer. I den här situationen, är jag inte en professionell sjuksköterska..utan tappar allt fönuft. Här är jag enbart en lekman. Jag vet ännu inte när operationen ska ske...den är inte akut. Men nu när jag bestämt mig, vill jag göra detta så fort som möjligt.

Det är jag som är Ewa!